Återfallsförebyggande arbete

Betydelsen av att förebygga återfall

Insatser för att förebygga återfall i brott är en central del av det brottsförebyggande arbetet [1]. En liten andel av befolkningen står för en mycket stor del av den totala brottsligheten, och varje person som lyckas lämna ett kriminellt liv innebär en stor vinst för både individen och samhället [2, 3]. Regeringen har som målsättning att minska risken för att den som har begått brott återfaller i ny brottslighet efter avtjänat straff och anser att det återfallsförebyggande arbetet behöver utvecklas ytterligare [1, 3].

Underdimensionerat arbete på lokal nivå

Trots att återfallsproblematiken står för en stor del av brottsutvecklingen har Brottsförebyggande rådet (Brå) belyst behovet av att stärka det lokala återfallsförebyggande arbetet, särskilt i ljuset av straffskärpande reformer [2]. En hög reformtakt med skärpta straff och längre fängelsestraff riskerar att öka, snarare än minska, riskerna för återfall i brott, vilket ställer stora krav på samhällets förebyggande insatser [2]. Brå konstaterar att det är förhållandevis få kommuner och lokalpolisområden som identifierar återfallsproblematik i sina kartläggningar eller vidtar åtgärder. Andelen har dessutom minskat jämfört med 2024. Samtidigt efterfrågar ungefär en tredjedel av kommunerna metodstöd i dessa frågor [2].

Kunskapsbaserade metoder och målgrupper

För att vara framgångsrika behöver återfallsförebyggande insatser hålla hög kvalitet och vara grundade i kunskap om fungerande metoder [3]. Ett exempel är RBM-principerna (Risk-Need-Responsivity), som bygger på en strukturerad och vetenskapligt utprovad risk- och behovsbedömning för att systematiskt utreda en individs risk för återfall och centrala riskfaktorer [4]. Insatser kan bland annat syfta till att individen ska ändra inställning till sin kriminella identitet och förändra sina värderingar kring brott [3]. Mängdbrottsligheten står för en stor del av återfallsproblematiken. Enligt Brås statistik för personer som lagförts för nytt brott inom tre år efter en ingångshändelse 2018 var de vanligaste återfallsbrotten narkotikabrott (33 %), följt av tillgreppsbrott (17 %) och trafikbrott (16 %) [2]. Tidiga och individanpassade insatser mot individer i början av en brottslig karriär kan därför vara en proaktiv och långsiktig strategi för att bryta återfallsmönster [2].

Samverkan mellan centrala aktörer

Ett framgångsrikt återfallsförebyggande arbete kräver att olika aktörer samverkar på ett samordnat sätt [3]. Övergången från anstalt till frihet är en kritisk tidpunkt, vilket gör ett välfungerande utslussningsarbete till en prioriterad fråga [1]. Kriminalvården har en viktig roll som expert på behandlingar och har i uppdrag att utveckla sitt arbete för att det ska bli mer effektivt och kunskapsbaserat [2, 3]. Även kommuner, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och Arbetsförmedlingen är viktiga aktörer, särskilt efter avslutad straffverkställighet [2, 3]. Flera nationella initiativ pågår, bland annat har Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen ett gemensamt uppdrag att utveckla stödet till avhoppare från kriminella miljöer [5].