Systematisk uppföljning och utvärdering i brottsförebyggande arbete

Uppföljningens roll i det kunskapsbaserade arbetet

Ett kunskapsbaserat brottsförebyggande arbetssätt definieras bland annat av att det regelbundet revideras utifrån uppföljning och utvärdering [1]. Systematisk uppföljning är nödvändig för att kunna avgöra om en åtgärd verkligen har haft en brottsförebyggande effekt. Det är först när resultaten analyseras som det går att bygga kunskap och insikt om vilka insatser som fungerar i den lokala kontexten [2]. En bristande förmåga att systematiskt följa upp och utvärdera genomförda aktiviteter leder till låg kunskap om effekterna av arbetet, vilket gör det svårt att säkerställa att rätt metoder används [3]. Myndigheter som Ekobrottsmyndigheten strävar efter att basera sitt brottsförebyggande arbete på en tydlig problembild som möjliggör uppföljning och utvärdering [4].

Metoder och förutsättningar

En uppföljning behöver planeras redan när en insats utformas. Förutsättningar för en meningsfull uppföljning inkluderar en lägesbeskrivning av situationen innan arbetet inleddes, tydligt formulerade mål samt avsatta resurser och tid [5]. Uppföljningen kan bestå av flera delar, såsom produktionsuppföljning (har åtgärderna genomförts?), processutvärdering och effektuppföljning. En effektuppföljning syftar till att värdera om arbetet har påverkat problemen som avsett och om det uppstått oönskade resultat [5]. Resultat kan mätas med både kvantitativa metoder, som att jämföra brottsstatistik, och kvalitativa metoder som intervjuer eller observationer [5].

Utmaningar i uppföljningsarbetet

Trots vikten av uppföljning finns det flera utmaningar. Inom Polismyndigheten har uppföljning historiskt beskrivits som ett eftersatt område med stora utvecklingsbehov [6]. En central svårighet är att mäta effekterna av långsiktiga och relationsskapande insatser, till exempel för att förhindra att unga dras in i kriminalitet. Sådana insatsers effekter kan ofta utvärderas först långt fram i tiden, till skillnad från mer konkreta platsbaserade åtgärder där resultaten är mer direkt synliga [6]. Andra hinder kan vara av organisatorisk karaktär, såsom otydlighet kring vem som har ansvaret för uppföljning och att det saknas tydliga strukturer [6], [3]. Att resultaten av brottsförebyggande arbete är mindre direkt mätbara än i ingripandeverksamheten kan också göra det svårt att motivera medarbetare att prioritera det [2].

Utveckling och nuläge

För att förbättra förutsättningarna för uppföljning har Polismyndigheten infört systemstödet PGU (Planering, Genomförande, Uppföljning), vilket gör det möjligt att registrera och följa upp planerade brottsförebyggande aktiviteter [6]. Regeringen har också gett Polismyndigheten i uppdrag att utveckla sin verksamhetsuppföljning så att den kan redovisas på alla nivåer, från nationell till lokal [7]. Den mest strukturerade uppföljningen sker ofta i samverkan med andra aktörer som kommuner och fastighetsbolag. I detta samarbete följs gemensamma åtaganden upp med hjälp av indikatorer som brottsstatistik och trygghetsmätningar [6]. Brå konstaterar att andelen kommuner och lokalpolisområden som följer upp sina vidtagna åtgärder i det brottsförebyggande arbetet ökar [2].