Internationellt informationsutbyte

Den organiserade brottsligheten blir allt mer internationell, vilket gör samverkan över gränserna till en förutsättning för framgångsrik brottsbekämpning [1]. Digitaliseringen har förstärkt denna utveckling, då digitala bevis kan finnas var som helst i världen [1]. Svenska myndigheter deltar i flera internationella samarbeten för att utbyta information och genomföra gemensamma insatser. Informationsutbytet sker huvudsakligen på begäran, men det finns även möjlighet till direktåtkomst till andra länders databaser samt EU-gemensamma databaser och vissa av Interpols register [2]. Samarbetet med länder utanför EU grundar sig främst på internationella konventioner och avtal via organisationer som Europarådet och FN, samt på bilaterala avtal [2].

Utmaningar och utveckling

En central utmaning är att kunna använda information som samlats in för ett syfte, till exempel beskattning, även i andra brottsbekämpande syften. I dagsläget måste Skatteverket som regel begära tillstånd från det andra landet för att få använda internationellt utbytt information för att bekämpa exempelvis bedrägerier eller välfärdsbrott, en process som beskrivs som ineffektiv och oförutsägbar. Ett undantag är det nordiska handräckningsavtalet [3]. Från och med 1 januari 2026 kommer dock ett nytt EU-direktiv (DAC8) att göra det möjligt att använda beskattningsinformation från andra EU-länder i arbetet mot penningtvätt och finansiering av terrorism [3]. Det finns en önskan om en liknande utveckling för informationsutbyte med länder utanför EU, bland annat genom att Sverige inom OECD verkar för utökade möjligheter att använda information från ramverk som Common Reporting Standard (CRS) och Crypto Assets Reporting Framework (CARF) [3].

Samverkan inom tullområdet

Inom tullsamarbetet finns Neapel II-konventionen som ett särskilt ramverk för informationsutbyte inom EU. Tullverket är central kontaktpunkt och ansvarar för den nationella samordningen av förfrågningar [3]. Enligt lagen (LITS) som reglerar detta samarbete i Sverige är Kustbevakningen, Polismyndigheten, Statens jordbruksverk och Tullverket behöriga myndigheter. Däremot är Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket inte utsedda som behöriga, vilket innebär att de inte kan använda konventionen för att begära information från andra länder. Detta minskar effektiviteten i det myndighetsgemensamma arbetet, och en översyn av lagen har föreslagits för att inkludera dessa myndigheter [3]. Det finns dessutom ett betydande överlapp mellan förfrågningar som kan ställas via Neapel II-konventionen och de som omfattas av EU:s generella informationsutbytesdirektiv, vilket ställer krav på en effektiv nationell samordning för att undvika dubbelarbete [3].

Hantering av internationellt klassificerade uppgifter

När svenska verksamheter tar emot säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter som omfattas av ett internationellt åtagande, ska uppgifterna hanteras i enlighet med det specifika åtagandet. Det finns ingen enhetlig internationell standard för säkerhetsskyddsklasser; benämningarna och antalet nivåer varierar mellan olika länder och organisationer. Det är därför de benämningar som framgår av den gällande överenskommelsen som ska användas [4].