Fusk med deltagarantal för förenings- och verksamhetsstöd

Vad är fusk med deltagarantal?

Fusk med deltagarantal är en typ av oegentlighet där en bidragsmottagare lämnar felaktiga uppgifter för att få ekonomiskt stöd. Det kan handla om att en förening söker och får bidrag för en aktivitet som aldrig genomförs eller för deltagare som inte var närvarande [1], [2]. En upphandlad verksamhet kan också begära betalt för personer som inte deltar i verksamheten [1]. Denna typ av agerande klassas som välfärdsbrott och kan röra sig om allt från enskilda individer som utnyttjar systemet till systematisk och organiserad brottslighet [1].

Tillvägagångssätt

Metoderna för att fuska med deltagarantal är likartade för olika typer av bidrag, såsom föreningsstöd och stöd till studiecirklar [3]. Vanliga tillvägagångssätt är att använda sig av påhittade deltagare, rapportera studietimmar som aldrig ägt rum eller att ha bristfällig dokumentation [3]. Det förekommer även att föreningar överdriver sina medlemstal för att få högre bidrag [4]. En annan variant är att personer som har utvandrat registreras som deltagare i en verksamhet för att felaktigt erhålla ersättning [5].

Utmaningar med kontroll

En betydande utmaning för bidragsgivare som kommuner är att ha tillräckliga resurser för att göra besök ute i verksamheterna och kontrollera att alla personer som listas som deltagare verkligen är där [3]. Kommuner tycks generellt ha större möjligheter att kontrollera sina föreningsstöd än vad studieförbund har, bland annat genom att de kan få information från andra delar av den kommunala verksamheten om något inte står rätt till [3]. Samtidigt har myndigheters kontroll inte alltid anpassats till en förändrad riskbild, vilket kan utnyttjas av oseriösa aktörer [4].

En sårbar sektor

Föreningsbidrag har, i och med den starka svenska traditionen av folkbildning och föreningsstöd, blivit en marknad för bedrägerier [4]. Problemet är en del av ett större mönster av välfärdsbrott där aktörer fakturerar för tjänster som inte har utförts [6]. Det kan också handla om att en aktör minimerar kvaliteten på en tjänst, till exempel genom att använda okvalificerad arbetskraft, men prissätter den utifrån höga kvalitetskrav [5]. När fusket sker genom administrativ felrapportering kan den levererade tjänsten i sig vara adekvat, vilket gör oegentligheten svårare att upptäcka [5].