Radikalisering inom våldsbejakande extremism

Vad är radikalisering?

Radikalisering beskrivs som en process där en person antar idéer som slutligen leder till att våld accepteras eller används utifrån ideologiska eller politiska övertygelser [1]. Begreppet har studerats i decennier, men saknar en entydig definition och kan variera i innebörd över tid och plats. Det anses också vara politiskt laddat och en del kritiker menar att det används godtyckligt [2]. Inom forskningen råder dock enighet om att radikalisering är en dynamisk och komplex process. En förenklad beskrivning är "processen där människor till slut blir extremister" [2]. Forskningen om radikalisering omfattar alla våldsbejakande miljöer, såsom höger-, vänster- och islamistisk extremism [2].

En individuell process från tanke till handling

Radikaliseringsprocessen är varken linjär eller stabil och kan se olika ut för olika individer [1]. Den kan innefatta en radikalisering av både åsikter och handlingar. Processen kan inledas med tankar om att skada eller döda någon som representerar en grupp eller sak som personen upplever som stötande. De flesta som har sådana tankar kommer dock aldrig att planera eller agera på dem. Endast en liten minoritet går från radikala tankar till handling [1]. Det finns samtidigt litet stöd i forskningen för att extremistiska åsikter i sig själva leder till våldshandlingar [3].

Drivkrafter och riskfaktorer

Människor dras till extremism av olika anledningar och drivkrafterna kan vara sociala, politiska, ekonomiska, ideologiska och personliga [1]. Forskningen är i stort sett överens om att det inte finns någon enhetlig profil för en potentiell terrorist eller våldsbejakande extremist [2]. En vanlig men felaktig föreställning är att alla terrorister lider av en psykisk störning som psykopati [2]. Däremot är det ett relativt vanligt inslag med psykisk ohälsa hos ensamagerande gärningspersoner, där ideologiska motiv blandas med personliga [1].

Modeller och arenor för radikalisering

För att förklara radikaliseringsprocesser har olika konceptuella modeller tagits fram. Dessa bygger på analyser av tidigare terrorister och undersöker faktorer på olika nivåer: makronivå (samhället), mesonivå (grupper) och mikronivå (individer) [2]. Brottsförebyggande rådet och Säkerhetspolisen har identifierat fyra "huvudvägar in i radikalism": utagerarens, grubblarens, familjens och kontaktsökarens väg [4]. Radikalisering kan ske i olika sociala sammanhang, till exempel via familj och vänner, i fängelser, genom direktkontakt med extremistgrupper eller via internet. Vissa grupper har även bedrivit rekrytering på skolor, universitet och i religiösa lokaler [1]. En tydlig trend är att både individer som ansluter sig till grupper och ensamagerande gärningspersoner har kommit i kontakt med extremistisk propaganda, inte minst genom så kallad "självradikalisering" online [3].