Våldsbejakande högerextremism

Definition och ideologisk grund

Våldsbejakande extremism är ett samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som avvisar en demokratisk samhällsordning och anser att våld är en legitim metod för att nå politiska mål [1]. Säkerhetspolisen delar in de våldsbejakande extremistmiljöerna i tre huvudkategorier: den högerextrema, den vänsterextrema och den islamistiska [2]. Högerextremism är ett paraplybegrepp för ideologiska strömningar som ofta har sitt ursprung i nationalsocialism och fascism [3]. Inom den våldsbejakande högerextrema miljön ryms aktörer som drivs av auktoritära, radikalnationalistiska, rasistiska, främlingsfientliga och antisemitiska idéer. I deras föreställningsvärld finns även hat mot etablissemanget, hbtqi-rörelsen och feminism, samt i vissa fall ett engagemang för miljöfrågor i form av ekofascism [1].

Från vit makt-miljö till en bredare rörelse

Historiskt har Säkerhetspolisen främst använt begreppet "vit makt-miljön" för att beskriva den högerextrema rörelsen i Sverige, då hotet ansågs komma från aktörer med en rasideologisk utgångspunkt [4]. Vit makt-miljön definieras som antidemokratiska grupperingar på den politiska ytterkanten [4]. Sedan 2019 har Säkerhetspolisen dock börjat tala om en bredare högerextrem miljö. Anledningen är en ökad aktivitet och våldsanvändning även i kretsar utanför den traditionella vit makt-miljön [4]. För att beskriva denna bredare grupp används numera begreppet våldsbejakande högerextremism [5].

Omfattning och karaktär

Den våldsbejakande högerextrema miljön är den näst största extremistmiljön i Sverige [5]. Trots detta är aktörer från miljön förhållandevis ovanliga i vissa typer av ärenden, vilket kan bero på ett relativt litet antal sympatisörer och dålig ekonomi inom rörelsen. Samtidigt har andelen ärenden ökat på senare tid som ett resultat av Säkerhetspolisens förändrade riskbedömning. Det finns ett inflöde av nya sympatisörer, men det är oklart hur många som stannar kvar i miljön över tid [5]. Det är också viktigt att skilja på att vara "våldsbejakande" och "våldsbenägen". En person kan bejaka våld genom att stödja våldshandlingar som andra begår, utan att själv utöva våld [6].