Otydligt ansvar och bristande stöd för förtroendevalda

Otydlig ansvarsfördelning

Ansvaret för förtroendevaldas säkerhet är ett huvudsakligt problem, särskilt på lokal och regional nivå [1]. Till skillnad från riksdagsledamöter, som generellt upplever att de får bra stöd och skydd, är ansvarsfördelningen för förtroendevalda i kommuner och regioner ofta oklar [1]. Det är otydligt vem som bär ansvaret, kommunens säkerhetsfunktion, det politiska partiet eller den förtroendevalda själv [1]. Många förtroendevalda på lokal nivå saknar tydliga riktlinjer och strukturer för arbetsmiljö och säkerhet, i kontrast till vad som gäller för kommunanställda [2].

Ojämlikt stöd och skydd

Den otydliga ansvarsfördelningen leder till att det upplevda och faktiska stödet och skyddet vid utsatthet varierar stort mellan olika kommuner och regioner [1]. Förtroendevalda i mindre kommuner, eller i kommuner som saknar ett strukturerat arbete mot otillåten påverkan, erbjuds ofta mindre stöd och skydd [1]. Detta gör att många känner sig ensamma i hanteringen av sin utsatthet och saknar verktyg för att minska riskerna [1]. I vissa fall har kommuner uttryckt att de inte velat eller ansett sig ha möjlighet att hantera utsattheten [1].

Olika aktörers roller och kapacitet

Kommuner med stor utsatthet har oftare en tydligare struktur med rutiner, riktlinjer och en säkerhetsansvarig att vända sig till [1]. De politiska partierna beskrivs som små, decentraliserade organisationer med begränsade resurser [1]. Partierna kan erbjuda stöd i form av utbildningsmaterial och samtalsstöd, men har begränsad kapacitet att sätta in andra åtgärder [1]. Medan Säkerhetspolisen har skyddet av riksdagsledamöter som en huvuduppgift, har Polismyndigheten inget sammanhållet ansvar för säkerheten för lokala och regionala förtroendevalda, och de regionala skillnaderna i polisens arbete är stora [1].

Förslag till ny lagstiftning

För att förtydliga ansvarsfördelningen har ett lagförslag lagts fram (prop. 2024/25:80) som förväntas träda i kraft den 1 juli 2025 [2]. Förslaget innebär att kommuner och regioner får ett större och tydligare ansvar för att förebygga hot och våld mot de förtroendevalda som har sitt uppdrag på heltid eller en betydande del av heltid, såsom kommunal- och regionråd [1]. Detta hanterar delar av problematiken med otydligt ansvar [1].

Kvarstående oklarheter

Den föreslagna lagstiftningen omfattar dock inte samtliga förtroendevalda, vilket innebär att osäkerheten kring ansvarsfördelningen kommer att kvarstå för flera grupper [1]. Ett exempel är ledamöter i socialnämnder, som identifierats som en särskilt utsatt grupp för påverkansförsök från kriminella, men som inte inkluderas i lagförslaget [1]. Även om det saknas lagstadgade krav för alla grupper, kan kommuner välja att gå längre i sitt skydd och inkludera fler förtroendevalda i sitt förebyggande arbete [2].