Rättsväsendets åtgärder vid brott mot förtroendevalda

Rättsväsendet har kommit längre i arbetet mot otillåten påverkan mot förtroendevalda jämfört med arbetet som rör kommunanställda [1]. Insatserna har intensifierats, delvis till följd av en straffskärpning som infördes 2020 för brott som begås mot någon på grund av dennes förtroendeuppdrag [1].

Lagstiftning och prioriteringar

Eftersom straffvärdet ofta är vägledande för hur ett ärende prioriteras har straffskärpningen lett till att Polismyndigheten prioriterar brott mot förtroendevalda [1]. Trots detta har brotten, som ofta rör sig om olaga hot eller ofredande, i regel relativt låga straffvärden, vilket begränsar tillgången på utredningsverktyg [1]. För att stärka skyddet ytterligare har ett lagförslag lagts fram (prop. 2024/25:80) som förtydligar ansvarsfördelningen, men det omfattar enbart kommun- och regionråd. Detta innebär att ansvaret förblir otydligt för andra utsatta grupper, som ledamöter i socialnämnder [1].

Polismyndighetens arbete

Skyddet av riksdagsledamöter är en av Säkerhetspolisens huvuduppgifter, medan förtroendevalda på regional och lokal nivå ingår i Polismyndighetens personsäkerhetsarbete [1]. Polismyndigheten har utvecklat sitt utredningsarbete och genomfört insatser för att öka anmälningsbenägenheten [1]. Det finns bland annat ett särskilt telefonnummer för förtroendevalda som vill anmäla brott, och regionala utredningsgrupper som arbetar mot demokratihotande brottslighet. I ärenden av känslig natur eller där en offentlig person är inblandad kan anmälningar även åtkomstskyddas, vilket begränsar åtkomsten till anmälan inom myndigheten [1]. Trots dessa insatser saknar Polismyndigheten ett sammanhållet ansvar för förtroendevaldas säkerhet, och det finns stora regionala skillnader i arbetet [1].

Utmaningar med polisanmälningar

En stor andel av de påverkansförsök som förtroendevalda utsätts för utgör inte brott och polisanmäls därför inte [1]. Det är främst rena hot som anmäls. Anmälningsbenägenheten är högre för händelser med kriminella grupperingar, där 40 procent av fallen polisanmäls [1]. Anledningar till att inte anmäla är bland annat en normalisering av utsattheten, låg uppklaring och brist på återkoppling från polisen [1]. Förtroendevalda uttrycker också en oro för att påverkaren ska få kännedom om anmälan eller att den ska komma ut i media. Till skillnad från kommunanställda har de mer sällan någon annan som kan anmäla åt dem, vilket också kan bidra till en lägre anmälningsbenägenhet [1].