Underrapportering och normalisering av utsatthet för förtroendevalda

Omfattande underrapportering

Det finns en omfattande underrapportering av den utsatthet som förtroendevalda upplever. En stor andel av påverkansförsöken utgör inte brott och anmäls därför inte till polisen [1]. Generellt är det främst tydliga och allvarliga händelser som rena hot som polisanmäls [1]. Anmälningsbenägenheten varierar dock beroende på vem som utövar påverkan. Förtroendevalda är mer benägna att polisanmäla händelser med kriminella grupperingar (40 procent) jämfört med händelser med ideologiska grupperingar (19 procent) eller övriga aktörer (17 procent) [1].

Normalisering och tystnadskultur

En central förklaring till underrapporteringen är att utsattheten normaliseras. Inom vissa verksamheter är hot och trakasserier så vanligt förekommande att de kan börja uppfattas som en normal del av uppdraget [1]. Detta kan leda till en attityd om att ”lite ska man tåla” [1]. Normaliseringen gör att den utsatta personen inte alltid uppfattar en händelse som ett försök att påverka, särskilt när det handlar om subtila eller indirekta metoder som inte är olagliga [1]. En sådan normalisering riskerar att skapa en tystnadskultur där utsatthet inte diskuteras, vilket kan ge en skönmålad bild av verkligheten [1].

Orsaker till att förtroendevalda inte anmäler

Utöver normalisering finns flera andra anledningar till att förtroendevalda avstår från att anmäla. Det kan handla om lågt förtroende för rättsväsendet, förväntningar på låg uppklaring och en brist på återkoppling efter en anmälan [1]. Förtroendevalda kan också känna en oro för att påverkaren ska få veta att en anmälan gjorts, samt en särskild oro för att anmälan ska läcka ut i media [1]. Andra hinder kan vara att rapporteringssystem upplevs som krångliga, att det tar för mycket tid eller att det saknas kunskap om vad som bör rapporteras [1]. Till skillnad från anställda har förtroendevalda inte heller lika ofta någon annan som kan anmäla åt dem, vilket också kan bidra till en lägre anmälningsbenägenhet [1].

Konsekvenser av mörkertalet

När påverkansförsök inte rapporteras, särskilt de mer subtila, fångas de sällan upp av partierna eller de beslutande församlingarna [1]. Detta leder till att händelserna inte diskuteras i verksamheterna, vilket i sin tur gör att man inte bygger kunskap om problemet eller sätter in åtgärder [1]. En brist på återkoppling och faktiska åtgärder från organisationen efter en rapporterad incident kan dessutom skapa och förstärka en tystnadskultur [1]. Underrapporteringen försvårar därmed det förebyggande arbetet och leder till att organisationen får en felaktig och alltför positiv bild av utsattheten [1].