Bristande kontroll och uppföljning vid offentlig upphandling

Offentlig upphandling i Sverige är ett omfattande område som årligen omsätter över 900 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan en sjättedel av landets BNP [1, 2]. De stora ekonomiska värdena gör, i kombination med bristande uppföljning, upphandling till ett av de mest riskutsatta områdena för korruption och kriminell påverkan [3, 2]. Både regeringen och OECD har framhållit att offentlig upphandling är ett riskområde som behöver uppmärksammas mer [4, 3].

Systemets sårbarheter

En central sårbarhet är att systemet för offentlig upphandling inte har tillräcklig motståndskraft mot kriminella aktörer [1]. Uppföljningen av ingångna avtal beskrivs som generellt eftersatt, och Brottsförebyggande rådet har pekat på att det är en utmaning för kommuner att följa upp att avtal efterlevs [4, 2]. Enligt Nationella upphandlingsrapporten 2023 anser endast drygt 20 procent av leverantörerna att uppföljningen av kontrakt är tillräcklig [4]. En annan svaghet är att det ofta är leverantören själv som via så kallad sanningsförsäkran intygar att lagar, regler och avtalsvillkor följs [1].

Konsekvenser av bristande uppföljning

De bristfälliga kontrollerna gör det möjligt för kriminella aktörer att vinna offentliga kontrakt. Dessa aktörer betalar ofta inte skatter, avgifter eller löner enligt gällande regler och följer inte arbetsrättsliga villkor eller arbetsmiljölagar [4]. Detta gör att de kan lämna onormalt låga anbud, vilket skapar en osund konkurrens som riskerar att slå ut seriösa företag [4]. Problem kan även uppstå under pågående avtalstid, till exempel genom byten av företrädare eller underleverantörer, vilket gör löpande kontroller nödvändiga [5]. Särskilda risker finns i komplexa branscher som bygg- och anläggningssektorn, där flera nivåer av underleverantörer kan skapa möjligheter för bland annat prisdumpning och svartarbete [5].

Strukturella utmaningar

Kontrollarbetet försvåras av flera strukturella faktorer. En stor del av upphandlingarna sker på kommunal nivå, och denna decentraliserade karaktär fördelar ansvar och kontroll över många olika organisationer [6]. När detta kombineras med begränsad informationsdelning och varierande kontrollkapacitet blir det svårt att upptäcka mönster som sträcker sig över flera kommuner [6]. Avsaknaden av ett heltäckande nationellt register över offentliga upphandlingar och kontrakt försvårar riskhanteringen ytterligare, då det blir svårare att få en samlad bild för att upptäcka risker och hot [6]. Även oklara ansvarsförhållanden kan leda till luckor i kontrollen som kan utnyttjas av oseriösa företag [4].

Behov av förstärkta åtgärder

För att stärka motståndskraften krävs ökade resurser och mer kunskap hos upphandlande myndigheter, kommuner och regioner för att kunna genomföra bättre kontroller och avtalsuppföljning [1]. Avtalen måste också utformas så att de ger möjlighet att agera när regler inte följs [1]. Det är viktigt att upphandlande myndigheter aktivt kontrollerar onormalt låga anbud och följer upp att det som avtalats faktiskt levereras [2]. Fortsatt kontroll under avtalstiden, med verktyg som platsbesök och tillsyn, är nödvändigt [5]. Riksrevisionen har bedömt att statliga myndigheter inte gör tillräckligt för att säkerställa skäliga arbetsvillkor i offentliga upphandlingar, vilket understryker behovet av ett förstärkt och mer resurssatt stöd till upphandlande organisationer [7].