Bristande kvalitet som bedrägerimetod inom socialtjänsten

Vad är bristande kvalitet som bedrägerimetod?

Att leverera en undermålig tjänst är ett vanligt sätt för utförare inom välfärden att orättfärdigt tillskansa sig offentliga medel [1]. Metoden går ut på att en aktör, som ett företag eller en organisation, medvetet inte upprätthåller den kvalitet på verksamheten som lagar, avtal och professionsnormer kräver, i syfte att öka sin ekonomiska vinning [1]. Bristande kvalitet och dokumentation i omsorgen kan vara tecken på ett felaktigt utförande som syftar till att få ersättning man inte har rätt till [2]. Socialstyrelsen inkluderar försvagade välfärdstjänster där individer inte får insatser med god kvalitet i sin definition av välfärdsbrott [3].

Metoder och exempel

Bedrägerier genom bristande kvalitet kan ta sig olika uttryck. Det kan handla om att en utförare minimerar antalet personaltimmar, anställer okvalificerad arbetskraft eller bedriver verksamheten i undermåliga lokaler, samtidigt som tjänsten prissätts utifrån höga kvalitetskrav [1]. Andra exempel är att fakturera för arbete som inte utförts alls, eller i lägre omfattning än vad som rapporterats [4]. Det förekommer även att extrakostnader läggs på för tjänster som egentligen ska ingå i det avtalade priset [1]. Verksamheter som HVB-hem och hemtjänst har uppmärksammats i fall där kommuner inte har fått den kvalitet de betalat för [1].

Konsekvenser för individ och samhälle

När utförare medvetet åsidosätter kvaliteten för att maximera sin vinst kan det få allvarliga följder. För den enskilde brukaren kan det innebära att man inte får den vård och omsorg man behöver, vilket kan leda till personligt lidande, missförhållanden som hotar liv och hälsa, och på sikt ett ökat vårdbehov [3]. För samhället innebär det ekonomiska förluster då offentliga medel betalas ut för tjänster som inte levereras fullt ut [3]. Det kan också leda till minskad tillit till välfärdssystemet och offentliga institutioner, och i vissa fall kan vinsterna från välfärdsbrottsligheten användas för att finansiera annan organiserad brottslighet [3].

Utmaningar vid upptäckt och hantering

Det kan vara svårt att dra en tydlig gräns mellan vad som är ett brottsligt agerande och vad som är ett avtalsbrott eller en avvikelse från intentionerna med ett välfärdssystem [3]. Handlingar som innebär bristande kvalitet hanteras därför ofta som administrativa ärenden eller civilrättsliga avtalsbrott snarare än som brottmål [1]. Kontrollen av utförda insatser är ofta resurskrävande och bygger i hög grad på tillit till utföraren, vilket gör det svårt för kommuner att upptäcka fusk [3]. Kunskapen om de faktiska konsekvenserna är också begränsad, då det ofta saknas systematiska uppföljningar som kan visa på orsakssamband och omfattning [3].