Kvalitetsbrister som brottsmetod inom socialtjänsten

Ett vanligt tillvägagångssätt vid välfärdsbrott är att företag levererar en tjänst av undermålig kvalitet för att på så sätt få ersättning utan att fullt ut ta kostnaden för att producera tjänsten [1]. Brottsupplägget går ut på att inte hålla den kvalitet som krävs enligt lagar, regler, avtal och professionsnormer [1]. Detta kan betraktas som välfärdsbrott när en verksamhet inte bedrivs på ett acceptabelt sätt och kvaliteten brister eller helt uteblir [2]. Företaget används då som ett brottsverktyg för att oriktigt tillskansa sig medel från det allmänna [3].

Exempel på kvalitetsbrister

Inom socialtjänstens verksamheter, såsom hemtjänst och HVB-hem (hem för vård eller boende), har det uppmärksammats fall där kommuner inte fått den tjänst de betalat för [1]. Kvalitetsbrister kan ta sig uttryck i att utförare minimerar antalet personaltimmar, anställer okvalificerad personal eller bedriver verksamheten i undermåliga lokaler, trots att tjänsten prissatts utifrån höga kvalitetskrav [1]. Andra exempel är att hemtjänstpersonal inte genomför sina besök, fakturerar för arbete som inte utförts eller utförts i lägre omfattning än vad som rapporterats [2, 4].

Manipulering av behov

En relaterad metod är att fabricera eller överdriva vårdbehov för att få ett biståndsbeslut [1]. Det kan innebära att vårdnadstagare instrueras att agera på ett visst sätt inför besök av kommunens biståndshandläggare, till exempel genom att framstå som mer sjuka eller hjälpbehövande än de är [4]. Falska intyg från exempelvis läkare kan också användas [1]. I dessa upplägg utnyttjas ibland brukare som är i en beroendesituation och saknar förmåga att hävda sin rätt, där utföraren får ersättning utan att ha för avsikt att tillgodose det verkliga eller påstådda behovet [1].

Systembrister och upptäckt

En försvårande omständighet är att kvalitetsbrister ofta hanteras som administrativa ärenden eller civilrättsliga avtalsbrott snarare än som brottsliga handlingar [1]. Sårbarheter i systemen, såsom svag uppföljning, informationsglapp och bristande samordning mellan kontrollsystem, kan göra det möjligt för oseriösa aktörer att agera [5]. Ett problem är att leverantörer ofta själva intygar att de följer lagar och avtal genom så kallad sanningsförsäkran [6]. Tecken som kan tyda på oegentligheter är bland annat bristande dokumentation, avvikelser och klagomål, vilka kan vara indikationer på ett felaktigt utförande i syfte att tillskansa sig medel [2].