Fusk med hemtjänstinsatser

Hemtjänst är en känd riskmiljö för välfärdsbrott inom den kommunala välfärden [1]. Det är en biståndsbedömd insats enligt socialtjänstlagen (SoL) som ges till personer i ordinärt boende, det vill säga vanliga bostäder [1]. Insatserna ska tillgodose fysiska, psykiska och sociala behov och kan innefatta personlig omvårdnad och service, som hjälp med måltider, påklädning och personlig hygien [1]. År 2024 uppgick bruttokostnaden för hemtjänst i ordinärt boende till nästan 63,6 miljarder kronor, varav 13,1 procent avsåg köp från externa utförare [1].

Brottsupplägg

Ett vanligt brottsupplägg är att utförare fakturerar kommunen för hemtjänst som inte har utförts, eller som har utförts i mindre omfattning än vad som redovisats [2]. Det kan handla om manipulerade tidsredovisningar där den registrerade tiden hos brukaren eller orimliga restider inte stämmer med verkligheten [1]. I vissa fall har brottsligheten varit systematisk, där företag har instruerat brukare att agera sjukare än de är inför besök av kommunens biståndshandläggare för att få fler timmar beviljade [2]. Företag har också kunnat varna varandra inför kommunala granskningar [2]. Andra oegentligheter kan vara avtalsbrott, som att anlita en underleverantör som kommunen inte har godkänt [1].

Riskfaktorer och sårbarheter

En central sårbarhet är den informationsasymmetri som råder mellan kommunen och utföraren. Kommunen saknar ofta direkt insyn i hur insatserna faktiskt genomförs, vilket ger utföraren ett informationsövertag [1]. Kontroller för att verifiera utförd tid är ofta tidskrävande och kräver manuellt arbete, vilket kan ses som både ett resurs- och ett metodproblem för kommunerna [1]. Anställning av anhöriga som utförare inom hemtjänsten pekas också ut som en specifik riskfaktor, eftersom det ökar risken för oegentligheter då utförare och mottagare antas kunna samarbeta [1].

Kunskapsläge och mätbarhet

Även om hemtjänst är ett identifierat riskområde, saknas tillförlitligt underlag för att kartlägga den totala omfattningen av välfärdsbrotten [1]. Anledningar till detta är bland annat att det inte finns någon gemensam systematik i kommunernas kontrollarbete och att underlaget därför har brister och inte alltid är jämförbart [1]. De uppskattningar som gjorts bedöms därför vara grova och behäftade med stor osäkerhet [1].