Bristfällig dokumentation som riskfaktor inom vård och omsorg

Bristfällig dokumentation och kvalitet i omsorgen kan vara tecken på ett felaktigt utförande som syftar till att en aktör ska kunna tillskansa sig medel som denne inte har rätt till [1]. Det är en av flera indikatorer som tillsammans med exempelvis avvikelser, klagomål och överutnyttjande kan signalera välfärdsbrott [1]. Det saknas dock tillförlitligt underlag och en gemensam systematik i kommunernas arbete för att kartlägga den totala omfattningen av problemet, vilket har lett till grova uppskattningar med stor osäkerhet [2].

Signaleringsrisk och kontrollsvårigheter

En central riskfaktor är den så kallade signaleringsrisken, som handlar om tillförlitligheten i den information som en utförare, förening eller enskild person lämnar till kommunen [2]. Eftersom en stor del av kommunernas utbetalningar baseras på information som mottagaren själv skickar in, uppstår en risk för att uppgifterna är förfalskade, felaktiga eller missvisande [2]. Risken ökar ju större möjligheten är att fabricera innehållet i informationen [2].

Exempel på dokumentation som kan manipuleras är intyg, registerutdrag, årsredovisningar, närvarorapporter och medlemsregister [2]. Det kan även röra sig om förfalskade läkarintyg eller utbildningsintyg för att styrka en persons behov eller en verksamhets kompetens [2]. För kommunerna är det ofta praktiskt omöjligt att kontrollera äktheten i alla uppgifter, exempelvis genom att närvara vid varje tillfälle som en närvarorapport avser [2].

Konsekvenser för vårdkvalitet och förtroende

När aktörer medvetet åsidosätter kvaliteten för ekonomisk vinning finns en risk att enskilda personer inte får den vård och omsorg de behöver eller har rätt till [2]. Inom exempelvis hemtjänsten har det förekommit att företag fakturerat för arbete som inte utförts och att brukare instruerats att framstå som sjukare än de är inför besök av biståndshandläggare [3]. Inom HVB-verksamhet har utförare medvetet lämnat felaktiga uppgifter om sin kompetens för att få placeringar, vilket riskerar att de boendes behov inte kan tillgodoses [2].

Kvalitetsbrister kan leda till missförhållanden som hotar enskildas liv, säkerhet eller hälsa och kan på sikt orsaka undvikbara skador eller ett ökat vårdbehov [2]. Utöver de direkta konsekvenserna för brukarna upplever kommuner att det är svårt att följa upp de ekonomiska förlusterna [2]. När det blir svårt att skilja seriösa från oseriösa utförare kan även tilliten till välfärdssystemen och marknadsmodeller minska [2].