Otillbörlig påverkan vid tillsyn inom vård och omsorg

Vad är otillbörlig påverkan?

Otillbörlig påverkan, som ibland används synonymt med otillåten påverkan, är när en utomstående part försöker få en tjänsteperson eller förtroendevald att agera annorlunda i sin yrkesutövning [1, 2]. Målet kan vara att få någon att fatta ett annat beslut, bryta mot regler och rutiner eller lämna ut sekretessbelagd information [1]. Metoderna är olagliga eller upplevs som olämpliga och kan innefatta hot, våld, trakasserier, skadegörelse, mutor eller vänskapskorruption [1]. Begreppet omfattar både lyckade och misslyckade påverkansförsök [1]. Att försöka påverka ett beslut genom legitima medel, som att överklaga, är däremot inte otillbörlig påverkan [2].

Metoder och utsatta roller

Inom förvaltningar som hanterar vård och omsorg är handläggare och inspektörer som beslutar om tillstånd och utövar tillsyn generellt sett särskilt utsatta för otillbörlig påverkan [2]. Påverkansförsök kan vara subtila, som att en aktör är överdrivet tillmötesgående på ett sätt som upplevs obehagligt [2]. Tydligare metoder inkluderar att aktörer filmar tjänstepersoner under inspektioner, fotograferar deras legitimation, gör anspelningar på deras privatliv eller kontaktar dem privat [2]. Det kan även handla om att företag med kriminella kopplingar försöker skapa vänskapsrelationer med anställda i korruptionssyfte [2].

Former av påverkan vid tillsyn

Påverkan kan leda till att chefer eller politiker försöker förmå tjänstepersoner att bevilja tillstånd på felaktiga grunder för att tillmötesgå externa aktörer [3]. I vissa fall kan förtroendevalda agera som en mellanhand för en utomstående påverkare, vilket kan bottna i vänskapskorruption [2]. En annan form av påverkan är icke-agerande, som att tillsynskontroller genomförs slarvigt eller uteblir helt, vilket möjliggör för illegal verksamhet att fortsätta [3]. Det kan också innebära att en verksamhet förvarnas inför en kommande kontroll [3].

Konsekvenser och självcensur

När ett påverkansförsök lyckas kallas det för faktisk påverkan, vilket innebär att den utsatta personen agerar annorlunda än vad regelverket föreskriver [2]. Detta kan skada förtroendet för förvaltningen och vid myndighetsutövning utgöra tjänstefel [2]. Passivitet, som att undvika att fatta beslut eller anmäla missförhållanden, är en vanlig konsekvens [2]. Även utan ett direkt påverkansförsök kan oro eller rädsla leda till självcensur, där anställda anpassar sitt agerande för att undvika att utsättas [2, 4]. Konsekvenserna av självcensur kan bli desamma som vid faktisk påverkan, till exempel att man avviker från rutiner eller undviker vissa frågor [2]. Tidigare utsatthet kan också skapa tvivel och påverka framtida handläggning [2].